Normalt när man ska på långtur med mer än en hund är det absolut lättast att gå en rundtur och komma tillbaka till bilen. Ett annat vettigt alternativ är att be en snäll vän vara logistikchef och lämna på punkt A och hämta på punkt B efter avslutad tur. Vi beslutade oss för att resa kommunalt med tre hundar till starten. Båt, buss och tre hundar. 10 timmar restid. Enkelt.

Vi skulle gå från Å längst ut på Lofoten, över ösystemet tillbaka till fastlandet. Bilen lämnade vi på Senja, och startade resan ut mot Lofoten med vetskapen att busschaufförerna hade rätt att neka oss resa om det var allergiker på bussen eller liknande. Vi hade planerat med det så bara att gilla läget.

Första utmaning var båt till Harstad. Visade sig att enda konsten var att ta sig ombord med stora säckar och hundar i alla riktningar. Väl på däck var det helt problemfritt. Fanns burar man kunde sätta hundarna i om man ville resa under tak, eller så kunde man sitta uppe och njuta av utsikten. Tjukken hittade sitt inre lugn med en gång och drömde om dagarna han var kapten på sin egen räkbåt.

Lokalbuss från Harstad till Tjelsundsbrua. Så långt ifrån glamoröst man kan komma, men allt går med positiv inställning och hundar från en annan värld. Dessa yrväder går som oftast från klarhet till klarhet. Ingen av de hade någonsin varit på en buss innan vi prövade detta. Enda platsen vi fick ha dom på var barnvagnsparkeringen. Kanske är det bara mitt lugn som smittar av sig, kanske har jag bara haft mirakulöst tur med mina hundar, men jag var så sjukt stolt av dom här.

För varje bussbyte fanns såklart oron att vi inte skulle få åka med. Jag förstår det. En hund är kanske hanterbart. Vi skulle absolut ha med tre. Det var en lång tur från Tjelsundsbrua ut till Å, nästan 8 timmar i den bussen. Ibland är det helt enkelt bara meningen att det ska gå bra. Han som körde bussen belönade vår dristighet med att ta en extra cigg på väl valda stopp så vi fick gå ut och rasta hundarna ordentligt med jämna mellanrum. Det är ganska fantastiskt vilken värme och omtanke helt främmande personer kan visa.

En ganska märklig känsla när vi väl var framme vid punkten vi skulle starta vår tur. Kändes nästan som vi avslutat en tur redan. Hur mycket man än försöker se framför sig en sån resa fram till en plats, är det svårt att tänka sig hur utmattande det kan vara innan man väl står där. Trötta innan det ens startat, men nu stod vi där på väg över Lofotens fjäll. Skulle vår rutt hålla? Eller har vi missat att fjällen är för branta för att passera tryggt? Tankarna när vi lämnade Å var många, men mest längtade vi bort från vägen och in i en sovsäck.

Första dagarna på långtur är speciella. Det tar liksom längre tid att slappna av helt, listor snurrar fortfarande i huvudet och tankarna hoppar ofta tillbaka till ett speciellt vägval man ritat ut på kartan. Konstigt, för egentligen spelar det ju ingen roll. Från och med den stund vi går ut gäller ju bara här och nu. Vårt första camp var vid en sån plats där man glömde allt vad oro heter med en gång, vi kunde bara njuta av att bara vara.

Vädret spelar ju i grund ingen roll, jag personligen älskar när det blåser massor, eller egentligen har jag nog lärt mig älska det så det inte blir så slitsamt. En positiv inställning är en grym egenskap att ha med på tur. När man går med hund är det nästan en förutsättning. Våra hundar speglar direkt vårat humör på tur. Och det är klart när man startar ut i brant terräng som här på Lofoten med en hel del frågetecken om hur hundarna ska tackla utmaningarna så gör det inte ont att ha solsken de första dagarna.

Terrängen var klart brantare än man kunde tänka sig och vi skrattade mest för oss själva att vi så beslutsamt valde att gå fjällvägen över Lofoten. Men benen glömmer fort höjdmeter när ögonen får godis. Gott så.

Stundtals var turen över Moskenesøya en kamp för att överleva. Nej kanske inte så illa, men fasta rep, kätting eller stege på regnvått berg med tre hundar var en kamp ibland. Samtidigt var det varje hinder likt detta som gav bränsle. Problemlösning är ju en stor del av att vara på tur. För varje passage som såg helt omöjligt ut gav det sån energi när vi tagit oss ner eller upp den att man nästan längtade till nästa problemställning.

Morgonstund. Eller kvällstund. Eller lunch. Det spelar inte så stor roll när det är midnattsol. Kan ju välja själv vilken tid på dygnet det faktiskt är. Första halvan av turen var min känsla av Lofoten god. Branta mäktiga fjäll med havet närvarande runt var krök. Här hade vi gott om plats att vara och njuta. Mansi höll vakt vid camp.

Vädret vände fort för oss. De två första dagarna på turen var det uppehåll sen regnade det varje dag resten av turen. Som tur var inte ihållande regn och den hårda vinden mellan skurarna hjälpte till att torka kläder. Temperaturen låg på 5-10 grader på dagen och runt noll på nätterna. Jag ångrade bittert att jag övertalade Nina att ta en lättare sovsäck för att spara volym och vikt i säcken. Det hade varit värt de extra grammen för att hålla sig varm på nätterna utan tvekan. Det gick i lärdomsboken till nästa tur.

Torrfisk och oväder. Om jag skulle sammanfatta Lofoten med en bild så skulle det nog vara den här. Egentligen så ser det alltid för fint ut på bilderna från Lofoten. Det är ju fint. Men jag tänker att hela det här området har blivit till nåt slags instagramfenomen. Ju längre in på turen vi kom ju mer påtagligt blev det. Man är inte ensam i naturen här. Bakom varje sten finns det en converseturist som hoppat ur sin bild för att ta en bild med de senaste hashtaggarna. Det är fint att vacker natur är lättillgänglig, men det är inte för mig. Jag blir uttråkad. Rant klar, tillbaka till turen.

När man väljer bort traditionell led så får man bara äta mer choklad och kämpa. Det var så häftigt ändå att det var möjligt att ta sig över alla pass vi hade tecknat ut på kartan, och ännu mer så att hundarna kämpade med sina klövjeväskor upp och ner dessa fjäll. Hjältar.

Jämnfint.

Kvalvikastranden är kanske den mest kända på Lofoten? Vid det här laget var vi helt införstådda i att det inte var så troligt att vi fick vara själva på de fina platserna längre. Mängden turister runt om i området gjorde sig mer och mer påmint för varje topp vi gick över. Vi tog ändå beslutet att gå en riktigt lång dagsetapp fram till stranden för att sedan ta en vilodag där. Det blev jackpot. Vi var helt ensamma när vi kom fram och hade en helt magisk strand för oss själva.

Det fanns gott om aktiviteter att leka med runt stranden. Leka apkatt till exempel.

Det blev också dags för vård av skador och utrustning. Så här såg Tjukkens klöv ut efter mindre än en veckas användning. Den var helt ny när vi startade turen. Dessutom visade den sig vara mer design och mindre funktion rent generellt så han hade fått riktigt stygga skavsår också. Rengjorde Tjukkens sår och bestämde att jag tar hans packning i säcken resten av turen och låter hans sår läka ut.

Vi använde en tarp som skydd för hundarna. Lättviktstältet vi hade med var inte helt ämnat för att rymma två människor och tre djur. När tillfälle gavs sov vi allihop under tarpen.

Vi fick alltså ett dygn för oss själva på stranden och det var ren magi. Kort därefter var det fullt med människor där, och Lofotens populäritet gjorde sig än en gång påmint. Men stunder som dessa kan man leva länge på.

Mellan öarna kunde man välja mellan att simma eller gå över en bro. Vi valde alternativet med bro.

En annan sak vi lärde oss var att om man ska ta råd av lokalbefolkningen, så bör man tänka två gånger om lokalbefolkningen pratar med Oslodialekt. Vi fick tips om en alternativ rutt, som innebar att vi skulle få skjuts tillbaka till där vi var dagen innan. Det lät som en bra idé sa vi och hängde på.

En dag tillbaka blev till tre dagar extra. Full kris var det inte, fick äntligen fisk. Så det gav mening att gå runt med flugstängerna över alla toppar. Att en fisk stor som ett finger kan skänka så mycket glädje! Istället för att gå norra sidan av Flakstadøya följde vi nu alltså kusten på södra sidan. Vi fick med oss ett spontanbesök i en ateljé hos konstnär, men framförallt så missade vi helt att det skulle finnas någon slags led eller stig att följa här. Det blev riktigt tung vandring några dagar där vi tillslut gick oss helt fast och valde att sova på saken för att hitta en lösning hur vi skulle komma oss upp den vertikala väggen.

Vilodagar på tur. Känslan att gå några meter utan ryggsäck kan vara så befriande. När man dessutom är omringad av fjäll och hav hela tiden. Då blir det jämnfint.

Många gånger fick vi gå en sträcka fyra gånger. Först för att se om det överhuvudtaget är möjligt att komma sig fram, sen med en hund åt gången för att lösa det på tryggast möjliga sätt. Ville inte riskera att hundarna skulle stressa varandra heller när det var som brantast.

Mansi kommer alltid vara min hjälte. Hon har varit med på så många turer där man kanske egentligen inte skulle ha med hund. Men för mig visar hon att allt är möjligt. Och kan hon kan även våra andra hundar. Det är en speciell känsla att ha en hund som litar så blint på att jag håller henne trygg. Turen vi valde över Lofoten innehöll såna här passager dagligen, och inte alltid det fanns en stege. Tjukken, Mansi och Enya tvekade aldrig på mitt omdöme, det är stort!

En annan utmaning förutom att hålla sig undan converseturisterna var mängden får i området. Tre nyfikna huskys med en ganska bestämd vilja var en handfull ibland. Mot slutet av turen hade vi jobbat ner lusten lite, men jag tror egentligen att Tjukken hade lust att gå över och säga hej.

Sista delen av turen hade vi svårt att hitta en god passage över fjällen och valde att gå vägen. Ett pärlsnöre av husbilar och tälta ur bilen turism. Jag kommer ofta tillbaka till det här men det är min poäng. Lofoten är otroligt vackert inget snack om saken, men det är samtidigt så mycket hype. Vilken bild du än tar här så finns den redan på instagram. Hur långt du än har gått för att se en strand har någon annan parkerat bilen på andra sidan och joggat dit i jeans. Allt är så tillrättalagt. Det är fint, men inte för mig. Jag saknar något mer äkta. Det blir bara jämnfint.

Men vi gjorde det. Och vi gjorde det tillsammans. Mansi och Tjukken summerar turen på båten tillbaka till Senja.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *