Det är nog svårt att föreställa sig hur slitsam WC-slingan på Hellnerstadion är för en nybörjare på skidor. Jag hade ju tränat ok under hela vintern och startade ut med en riktig god känsla. Enya var helt rått pigg. Men det visade sig att varje backe kom med en ny backe, det fanns noll plats för återhämtning och det gick över till en kamp för att överleva för mig.

Det är ju fint i vart fall att man alltid lär sig något av sina misstag. I detta fall gjorde jag mitt klassiska misstag att gå ut alldeles för hårt. Vi gick en 5km slinga med varvning, på andra varvet kändes det som jag gick baklänges. Stolt som man är försökte man låtsas ha en smula kraft i kroppen när jag tillslut kröp in på upploppet. Men känslan efter målgång var ändå ganska uppgiven. Om jag bara åkt lite smartare.

Det mest chockerande var att trots tungt, tekniskt spår och min känsla av ett av säsongens sämre lopp av mig så hade vi vår bästa tid på milen av årets tävlingar.

Det finaste med hundsport är dock att glädjen ligger i att se hundarna njuta och ha kul. Enya har gjort en grym övergång från långdistans till att släpa runt mig på skidor. Det var inte helt självklart för Enya att jobba så hårt utan sina kompisar, ej heller att gå med gasen i botten när man är tränad för långdistans. Men plötsligt föll bitarna på plats och den lilla kroppen visar sån kraft och entusiasm att man kan inte göra annat än att sola tänderna.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *