Jag är inte van att gå ut i naturen för att möta folk. Oftast går man ju på tur för att slippa folk. Men denna tradition börjar växa hos mig. Varje år kring månadsskiftet april/maj går en del av Ninas familj en gemensam tur mellan några fjällstugor på Finnmarksvidda. Vi gjorde ett tappert försök att följa med förra året, men då slutade det med att vi packade släden och reste på egen tur. I år skulle vi möta upp.

För att få det bästa av båda världar så packade vi tält och planerade en lite längre rutt eftersom vi gick med hund. Då kunde vi möta upp för middag och sällskap på hytta men samtidigt kunna dra oss tillbaka och vakna upp i tältet som vanligt. Vi följde markerad led från Övre Stilla mot Suossjavri innan vi gick av leden och gick på kompass och skare till Mollisjok Fjellstue.

Helt otroliga väderförhållanden första dagen, solen värmde men fortfarande med kallsnö. Kändes som vi flög fram. Jag hade Tjukken och Enya framför pulkan och Nina gick med Mansi som överraskade stort. Det är så obeskrivligt vackert när hundarna går så fint, kilometer eller mil blir bara till ett leende.

På Mollisjok mötte vi upp resten av gänget som gick från Jergul. Gemensam middag och vikten i ryggsäckarna eller pulkan blev till belöning i form av brie, vin och godis. Obligatorisk jämförelse av vem som bar tyngst eller gick den brantaste backen blandades med skönsång av diverse Dylanfavoriter.

Jag sover faktiskt bättre i tält än inne i en varm stuga, så det var skönt att kunna dra sig tillbaka till tältet på kvällen. Kul också hur alla vi mötte var så otroligt intresserade i vilken typ av bränsle vi använde för att värma upp tältet. Tre hundar svarade vi.

Andra dagen var en kort tur. En god sovmorgon och noll stress. Det skulle blåsa upp lite under dagen men det var fortfarande väldigt goda förhållanden. Eftersom Mansi jobbade så fint dagen innan så bytte vi hundar och Enya fick jobba själv framför Nina. Det är i underkant av 3 mil mellan Mollisjok och Ravnastua så vi tog bara en kort paus för att vattna hundarna och äta lite choklad. Vi ordnade oss snabbt tältplats och var klar att gå till stugan för kvällens socialisering.

Efter middagen gav jag mig i kast med att jamma en vals med Oskar som är stugvärd på Ravnastua. Får nog ödmjukt erkänna att vals inte är mitt starkaste kort, men det går in på en fin plats i upplevelseboken. Som att jag var en del av historieboken för vidda för en sekund. Hela den här möta upp människor på fjället grejen får 6 tärningskast. Det är ju helt fantastiskt att man kan samla familj och vänner med skidor och natur.

Mansiboll. Finns nog ingen som njuter så mycket av att gräva en grop och ta en powernap som gamla damen.

Dag tre och på tur hem. Vi skulle gå ca 7 mil sista dagen. Fick veta att ett oväder var stundande och försökte hålla ett ganska högt tempo. Vi skulle ju trots allt gå över några av de minst skyddade områdena i trakten. Såklart träffade vi inte bara ovädret men också klabbförets urmoder den här dagen. Mina skidor var som isberg och då tänkte jag inte ens på att pulkan kunde samla snö under också. Mansi gick för den stora guldmedaljen och kunde inte välja bättre dag att vara glädjespridaren. Hur tungt det än var att brottas med den våta snön och vinden så var det sån lycka att se henne jobba så hårt i selen.

Vi gick de 7 milen på 8 timmar. Kunde knappt tro det när vi kom fram. Än mer fantastiskt var att se hundarna hoppa och leka som valpar då vi kom fram till bilen. Helt klara att vända och gå tillbaka. Lycka.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *